...denne trogne och tålmodige vän som jag saknar så mycket.

Sista gången vi träffades linkade Du fram till mig och lade dig tätt intill mig; det syntes på blicken i Dina snälla bruna ögon att Du ville säga farväl, men Du gjorde det helt osentimentalt; som den mest självklara sak i världen. - Du är så fin, Bob, sa jag med gråten i halsen och strök Dig över Din lena, krulliga päls: många, många gånger, som om jag inte ville släppa Dig.

Nu lever Du i Hundhimlen bland alla Dina kompisar; får glass och köttbullar varje dag och kan springa omkring och leka på de stora solbelysta blomsterängarna. Ibland har jag märkt att du gör en liten avstickare för att hälsa på härnere.

Många år har passerat, men Du, Bob, är fortfarande med mig, och jag med Dig, och varje gång jag köper en strutglass, ser ett större grönområde, en barnvagn som vaktas... tänker jag på Dig och hoppas allt är frid och fröjd däruppe bland molntussarna.